Så var det dags för det sista inlägget i dessa trettio dagar om mig. Som inte kom på raken, men det får ni allt hålla er nöjda med ändå.

Ett sista ögonblick igen.
Jag kommer ihåg den varma sommardagen. Det var eftermiddag och solen värmde vårat hus så det var kokande varmt inne. Dörren stod öppen och katterna som var nyblivna utekatter var ute och smög runt solen.
Och jag höll ett vakande öga då och då, för att se så dem inte gick åt fel håll, mot den stora vägen.
När jag står på trappen och spanar efter dem, så kommer Astrid in. Och så Sigge. Men Ozzy då?
Plötsligt hör jag ett däckskrik. Det går en ilning genom kroppen på mig, men lika snabbt kastar jag tanken åt sidan. Han kommer snart runt hörnet tänker jag.

Så minuten efter ger sig Jimmy iväg för att hämta ett paket på posten. Han tar bilen och åker iväg. En halvminut senare kommer han hem. Och säger att det ligger en katt på stora vägen, han tror det är Ozzy.
Jag bara springer. De hundra meterna känns som flera kilometer. Ser en svart och vit katt ligga där. Jag ber av hela min själ att det inte är han. När jag är några meter ifrån så ser jag. Det är ett faktum. Det är min älskade Ozzy. Den yngsta i skaran. Den våghalsige. Den knasiga.

När jag lyfter upp honom ser jag att han redan är borta. Inte en synlig skada, lite blod ur näsan bara. Det gick fort, försöker jag trösta mig med.
Men inget tröstar.

Förlorade våran Iris på samma sätt. Jag hatar bilar och vägar.
Har våra älskade Sigge & Astrid kvar. När dem försvinner, då vet jag inte vad.