Dag 30 Ett sista ögonblick

Så var det dags för det sista inlägget i dessa trettio dagar om mig. Som inte kom på raken, men det får ni allt hålla er nöjda med ändå.

Ett sista ögonblick igen.
Jag kommer ihåg den varma sommardagen. Det var eftermiddag och solen värmde vårat hus så det var kokande varmt inne. Dörren stod öppen och katterna som var nyblivna utekatter var ute och smög runt solen.
Och jag höll ett vakande öga då och då, för att se så dem inte gick åt fel håll, mot den stora vägen.
När jag står på trappen och spanar efter dem, så kommer Astrid in. Och så Sigge. Men Ozzy då?
Plötsligt hör jag ett däckskrik. Det går en ilning genom kroppen på mig, men lika snabbt kastar jag tanken åt sidan. Han kommer snart runt hörnet tänker jag.

Så minuten efter ger sig Jimmy iväg för att hämta ett paket på posten. Han tar bilen och åker iväg. En halvminut senare kommer han hem. Och säger att det ligger en katt på stora vägen, han tror det är Ozzy.
Jag bara springer. De hundra meterna känns som flera kilometer. Ser en svart och vit katt ligga där. Jag ber av hela min själ att det inte är han. När jag är några meter ifrån så ser jag. Det är ett faktum. Det är min älskade Ozzy. Den yngsta i skaran. Den våghalsige. Den knasiga.

När jag lyfter upp honom ser jag att han redan är borta. Inte en synlig skada, lite blod ur näsan bara. Det gick fort, försöker jag trösta mig med.
Men inget tröstar.

Förlorade våran Iris på samma sätt. Jag hatar bilar och vägar.
Har våra älskade Sigge & Astrid kvar. När dem försvinner, då vet jag inte vad.






Dag 29 Mina ambitioner

Ambitioner, drömmar och framtidshopp.
Inga stora planer framöver egentligen. Mer än att trivas med sig själv och omge mig av dem som förtjänar att ta del av mig och mitt liv.
Men visst finns det lite mer småsaker som man tänker att man ska satsa på mer.
Som..

Ta upp läsandet igen.
Tala om för mina vänner hur mycket jag gillar dem. Ofta.
Våga mer.
Bilda familj.


Goals are dreams with deadlines.


Dag 28 Det här saknar jag

Jag blundar, och plötsligt befinner jag mig på en sandstrand i Thailand igen. En salig blandning av röster som präglas av språk från världens alla hörn, blandas samman med ljudet från vågorna och de thailändska invånarna som gör allt för att vi turister ska må bra. Jag tar en klunk av fruktsmoothien och känner hur isen svalkar mig inifrån. Sticker ner fötterna i sanden som svalkar mig utifrån.
Det här är livet.

Tyvärr öppnar jag ögonen och inser att jag sitter framför datorn. Hem ljuva hem. Borta bra men hemma bäst.
Men jag saknar borta.


Dag 27 Min favoritplats

Finns många favoritplatser i mitt liv. Från sängen här hemma till att sitta i bilen själv, skrålandes till någon favoritlåt samtidigt som jag rattar mig fram.
Eller att ha en heldag på stranden med dem bästa tjejerna och bara njuta av solen bakom solglasögonen.

Överlag så har jag många fina platser. Det viktiga är vilka man är med på dem platserna.
Det gäller att skapa fina stunder helt enkelt. Sen är platsen oviktig.


Dag 26 mina rädslor

Jag är rädd för att framtiden inte ska vara såsom jag har tänkt mig. Men så tänker jag, att man gör det vad blir till. Men man kan inte påverka allt. Och det man inte kan påverka skrämmer mig lite. Det okända, som man inte vet något om.
Jag är rädd för att kasta mig in i okända saker, men gör det ändå för att utvecklas. Och det gör man.
Jag är rädd för att känna mig ensam igen.


Jo. Jag är rädd för höjder, men det är något jag konstant utmanar mig själv i när tillfälle finns. Se bara dessa bilder ;)





That´s me! =)


Dag 25 En första

Missade dagens inlägg igår också, så det får bli två idag. Känns inte som ett måste, jag bara tar dem när jag hinner helt enkelt. Och jag har ju en  hel halvtimme kvar till jobbet ;)

En första. Det första spontana jag tänker på då är min första mobiltelefon. En nokia 1611. Hade ett slimbatteri och ett extratjockt batteri. Jag hade kunnat använda den i självförsvar om man jämför den med dagens telefoner. Haha.
Införskaffades när jag gick på gymnasiet. Fick tokdyra räkningar och skäll av mamma. :)




Dag 24 det här får mig att gråta

Jag är en ganska så emotionell person. Jag gråter lätt och ofta. Jag tar lätt åt mig fel saker och dem etsar sig fast för alltid. Medan det man ska lyssna på går in och ut lika fort.
Jag gråter ofta till filmer och tvprogram, min kära sambo tycker det är ganska roande att se hur jag plötsligt vrider bort huvudet för att dölja detta faktum.
Musik får mig lätt att gråta. Vissa låtar och sånger väcker minnen och rör till det, och det bara brister.

Jag gråter när jag blir frustrerad. När ingen hör vad jag säger och jag blir ignorerad.
Jag gråter på bröllop och dop, och börjar någon annan gråta, då är jag snabbt därpå om inte före.

Samtidigt tycker jag det kan vara skönt att gråta. Det rensar ut, och man blir klarare i tankegångarna efteråt.

Lika lätt som jag gråter så skrattar jag. Desto mer.


Dag 23 det här får mig att må bättre

Jag mår bättre när jag presterar bra. När jag känner mig behövd och älskad. När jag får göra något för mina medmänniskor runtomkring mig.
När jag överträffar mig själv.
Jag mår bättre av att vårda mig själv. Och det är jag alldeles för dålig på.



Alla foton är tagna av mig(om inget annat anges)! All kopiering är förbjuden.




RSS 2.0